E-post: jag använder Microsoft Outlook, kopplat till en Microsoft Exchange som synkar min e-postlåda mellan mina olika datorer och mobiltelefon. Det är en corporate-lösning men går lika bra att sätta upp gratis med Google och Gmail.

Foton: – för foton använder jag Google och deras tjänst Picasa, där man kan ladda upp alla sina foton och organisera dem på nätet. Med programmet så kan du dessutom synka via deras tjänst till olika datorer. (20Gb kostar ca 60 SEK per år)

Filer: – de viktigaste filerna som jag har backup:ar jag varje natt. Gratis upp till 5 Gb med IDisk.

Arbetsfiler: – för arbetsfiler, det vill säga filer som jag arbetar med löpande – där använder jag DropBox som ger en upp till 2Gb gratis.

Papper: – scannar jag så att jag får in dem i strukturen ovan och sedan slänger jag dem om de inte är absolut superduperjätteviktiga.

Datorer: – på alla mina datorer har jag TeamViewer installerat vilket betyder att jag kan nå vilken dator som helst från vilken del av världen som helst för att styra den, eller kopiera filer från den. Gratis.

Alla dessa har dessutom app:ar som går att använda via sin Iphone eller som jag använder HTC Desire HD (android).

Hur gör du?

Det som vi däremot sällan tänker på är att detta även speglar sig i andra områden såsom våra resultat. Jag kan slå vad om, att om du skulle ta de 20 personer som du spenderar mest tid med, räknade ut deras medellön så skulle inte din egen lön skilja sig mer än ca 1.000 SEK från detta medel. Även i andra områden kommer detta att återspeglas.

Det betyder att människorna som du har omkring dig är de viktigaste människorna i ditt liv. Dessa kommer nämligen att antingen att lyfta dig till skyarna eller hålla dig tillbaka. Vilket av det som de gör, är inte deras ”fel” eller ansvar, utan bara vårt eget.

När är du sämst i gruppen?

Med detta i åtanke började jag förra året fundera på vilka människor har jag i mitt liv som är mer framgångsrika än jag, vilka människor bidrar med nya tankar, perspektiv och insikter till mitt liv? Bland vilka människor får jag vara medelmåttig eller till och med sämst?

Jag tittade efter bland folk som jag kände och träffade och valde ut fem stycken personer som jag var säker på att jag skulle få nya resultat om jag skulle umgås mer med. Inspirerad av Napoleon Hills bok ”Think and Grow Rich” valde jag en struktur likt MasterMind och i höstas hade vi vårt första trevande möte. Idag ett antal möten senare har vi hittat en struktur som jag gärna delar med mig av som fungerar väldigt väl. Våra träffar är, för oss alla, en av månadens höjdpunkter.

En fungerande struktur för MasterMind-möten

Det första vi gjorde var att bestämma vad skulle målet för våra MasterMind-möten vara, vi pratade om förväntningar och farhågor. Efter diskussion kom vi fram till att det som var viktigt för oss var:

• Att vi alla skulle ta det på allvar och prioritera det
• Att det skulle bidra och skapa ett bestående och konkret värde
• Att vi skulle hjälpa varandra och hålla varandra till en högre nivå
• Att vi skulle prata om intressanta ämnen som man inte alltid pratar om
• Att vi skulle ha roligt och trevligt – mötet skall ge mycket energi och inspiration

Det första steget är alltså att ha en tydlig och av alla accepterad samsyn på gruppen och gruppens syfte.

Det andra var att hitta ett format och en fungerande struktur för våra möten, vi har valt följande:

• Vi träffas ungefär en gång per månad, ganska exakt 2h per gång
• Varje möte har ett specifikt tema
• Till varje möte läser vi en bok på det specifika ämnet
• Mellan mötena tar vi oss an en utmaning som kan vara relaterad till ämnet
• Mellan mötena håller vi varandra inkluderade om utmaningar, genombrott och sammanbrott och stöttar, pushar och utmanar varandra
• Vi roterar möteslokal hemma hos varandra och värden bjuder på en lätt middag
• Varje möte har en moderator/ordförande som ser till att strukturen hålls (ej samma som håller i middag/lokal)

Själva tiden disponerar vi enligt följande:

• 25 minuter incheckning där alla delar med sig av var de befinner sig just nu, hur det känns, vad som är bra/dåligt, vad som är på gång etc. (under tiden vi äter)
• 70 minuter konversation runt ämnet för kvällen
• 25 minuter utcheckning, val av utmaning och beslut på tema till nästa gång

Andra framgångsfaktorer som jag tror gör våra möten framgångsrika är:

• En av oss är tränad coach
• Vi är ganska liten grupp om fem personer (vi kommer att bjuda in max en till) – Napoleon Hill säger att ungefär 8 är max.
• Alla har gått Balansekonomiutbildningen
• De flesta har gått Landmark Forum och har distinktionerna från de utbildningarna
• Alla är intresserade av personlig utveckling, ekonomi och ledarskap
• Vi har en gemensam värdegrund om t.ex. personligt ansvar och omständigheter
• Alla är nyfikna på livet och på att utvecklas
• Alla är 100% för de andra och vill genuint att de ska lyckas
• Vi har en tillåtande miljö där ALLT är okej och man är älskad, förlåten och perfekt, precis så som man är (Landmark-distinktion)

Exempel på teman och böcker som vi har haft

• Tema: ”Vision och livet”, Bok: ”Munken som sålde sin ferrari”
• Tema: ”Relationer”, Bok: ”Kärlekens fem språk”
• Tema: ”Effektivitet”, Bok: ”7 habits of succesful people”
• Tema: ”Passion”, Bok: ”Mod och passion”
• Tema: ”Ledarskap”, Bok: ”The leader who had no title”

Vad kan du förvänta dig från en MasterMind-grupp?

Det är helt upp till dig på vilken nivå du och dina vänner vill spela spelet. För mig är det idag en ovärderlig hjälp. Jag och alla de andra ser fram mot våra träffar, vi har väldigt trevligt samtidigt som det är ett sammanhang där vi håller varandra till en högre nivå. Jag har lärt mig oerhört mycket av alla de andra och inspirerats till nya aktioner och insikter. T

Rent konkret har det inneburit för mig t.ex. att jag hösten 2010 blåste liv i denna bloggen igen, att jag tar mitt ledarskap på mer allvar, att jag har läst böcker jag inte skulle läst samt att jag nya relationer som jag uppskattar väldigt mycket. Dessutom blir jag mycket inspirerad av vad de andra i gruppen gör och tänker mycket att om de kan, så kan även jag. På sistone har det inneburit större framsteg i t.ex. karriär där jag har tagit mitt eget arbete till en helt ny nivå med fantastisk feedback från alla runt omkring.

Läxan från ikväll till nästa gång är också väldigt spännande – hur ser en perfekt dag i mitt liv och vad kommer den livsstilen att kosta?

Om du behöver hjälp att starta upp en grupp, hör av dig! :)

Dear Jan,

Happy New Year! I hope that Caroline and yourself are ushering the New Year brilliantly.

I decided to write to you as you have been coming in my mind for the past few days. Let me preface that what you will read below is what I’ve been picking-up from you , and what images and messages are being presented to me. I hope that you receive this message with sincere and heartfelt wishes.

I’m feeling and sensing that you are overall in good consistent flow throughout your life. The feeling and image that keeps coming up for me is the challenge you have in making a decision and choices – it is as though all of your creative potential becomes blocked in your mind, thus creating a paralysis. I also sense that you are using your left brain (logic) to overcompensate for the right brain (creative).

The creative seems to appear to you with many unknowns and insecurities that cannot be quantified or qualified. Which logically makes sense, but in the flow of life is actually a hindrance. This overcompensation is also a fear of the true reality, the next level of responsibility and maturity for yourself (not that you are not mature, but in the sense of personal evolution), and all that it entails when you actually will step into. There is certainly a level of comfort in where you are and all is perfect, except you are not honoring your true potential. The undercurrent that I keep sensing and feeling is that you are blocking your potential and full abilities in self-leadership.

True self-leadership is achieved with a balance of the left and right brain which amounts to: heart and self-compassion. These are the cornerstone virtues of a true leader – and, true leaders come few and far between. Self-leadership requires consistent nurturing and guidance for it to evolve and in time recognized by others as – a true Leader. This is what I see in you.

I hope you receive this message with an open mind and heart.

I look forward to hearing your thoughts.

Kindest Regards,

Mina insikter den senaste tiden handlar mycket om ledarskap, vad det innebär, vad det är och vad det inte är. Det är ganska intressant hur man har insikter och man tycker att man kan någonting ganska väl – kanske en 8-9 på en skala till 10, bara för att sedan upptäcka att skalan inte alls gick till tio, utan den faktiskt gick till 20.

Jag är t.ex. mentor i ett traineeprogram och där har jag tidigare haft mycket åsikter om att det inte borde vara min uppgift att vara en pain-in-the-ass(?) på mina mentees, genom att varje vecka höra av mig med frågor såsom – hur går det för dig? har du gjort det du har sagt att du ska göra? jobbar du mot dina mål? Men de facto så är det ju något som gör skillnad och som jag redan nu har fått uppskattning för. Vem är jag att fatta beslut åt andra utifrån min egen värld?

Den andra stora insikten är att ledarskap handlar lika mycket om varandet (”being:et”) som det handlar om görandet. Jag har tränat mina muskler i görandet i hela mitt liv och jag gör och presterar oerhört mycket – men jag tänker inte alls lika ofta på mitt being. Eller som min coach skriver ovan – att det riktiga ledarskapet är inte ett görande utan ett varande som kommer inifrån.

Jag pratade med Charlie, Lennart och Pia om detta i fredags och Charlie kom på en ganska frän metafor som vi alla gick igång på. Det kan många gånger jämföras med att vara värden på en fest. Det handlar inte alltid om ett hysteriskt görande att som värd se till och flytta på folk så att de dansar, utan att skapa miljön och stämningen så att dansen kommer igång av sig självt. Och jag vet att det är något som jag faktiskt är ganska duktig på.

Leken för 2010 tror jag alltså handlar om att vara värd och skapa förutsättning för festen, lita på hjärtat och tillåta mig själv vara mer kreativ (högerhjärna) en logisk och produktiv (vänsterhjärna)! :-) Fortsättning följer under året…

”Alltså ta inte illa upp – men har Connect startat en junior-verksamhet?”

På något sätt känns det som rubriken för mitt liv de senaste månaderna. Sedan jag tog examen 2005 har jag gjort saker väldigt annorlunda mot vad alla andra i min ålder och min omgivning har gjort. Jag har aldrig haft ett vanligt jobb, utan alltid försörjt mig via företag – antingen som självanställd eller i företag tillsammans med andra. Något som de flesta inte gör förrän senare, nästan efter en yrkeskarriär.

Särskilt intressant blir det om jag sätter det i relation till en undersökning som jag också fick händerna på från Connect, den beskrev den genomsnittlige affärsängeln som så här:

• Man, 55 år gammal som har gjort sin första investering när han var 47 år gammal och han har startat i genomsnitt 4.4 företag, genomsnittliga investeringen är 250.000 SEK

Jag själv är Man, 28 år gammal, har investerat över 1.000.000 SEK och har startat eller varit engagerad i 2 företag. Min coach säger alltid – Jan, vet du vad? Verklig framgång tar 10-15 år, allt annat är ett mirakel. Det är bara det att jag blir väldigt frustrerad för att jag vill inte att det ska ta 10-15 år, jag vill ha resultat nu. Jag känner att jag hela tiden jobbar mot en uppförsbacke – jag kan se, att jag de senaste åren har gått i en skola långt bättre än vilken ekonomiutbildning som helst.

Men när jag är mitt i det, som nu, när det känns lite jobbigt – då dyker frågorna upp som – varför skaffar jag mig inte ett vanligt jobb? Blev till och med erbjuden ett vanligt jobb som jag var som klippt och skuren för? Varför är jag kvar i leken, när den har kostat mig mer än 700.000 SEK i förlust? Varför är det inte som Handelsbanken sa till mig, vänta tills du blir mer senior(!)?

Trösten i sammanhanget är att jag ligger 20 år före i utvecklingen och att jag gör det jag vill göra. Om jag tittar bakåt i mitt liv, så är där få saker jag ångrar att jag har gjort. Naturligtvis finns där beslut och investeringar som i efterhand skulle varit bättre att inte ha gjort, som att ha lånat 300.000 SEK till lägenheten i turkiet, investerat massor av pengar i Ecotech etc, men å andra sidan har jag fått massor av erfarenhet, som jag är skeptisk till att jag skulle ha fått annars. Om/När jag lyckas, om saker går som jag vill så kommer jag att när jag är 47, om 18 år, ha en situation långt bortom dem som har valt den ”enklare” vägen idag. Annars så kan jag iaf med integritet säga att jag har försökt. Jag vågade, jag satsade – nu får framtiden utvisa om jag vann…

Det som utspelade sig var att min kompis Roger som äger MBT-Butiken Fotkultur hade kampanjdag och jag hade lovat att hjälpa till. Jag spenderar hela lördagförmiddag på Gustav Adolfs Torg i hans tält och som överraskning och tack för hjälpen får jag 800 SEK. So far so good.

Sedan jag minskade  min arbetstid på mitt gamla företag har min inkomst från månad till månad varit varierad och sommarmånaderna är ingen bra affär. Jag var därför glad för ett litet extra tillskott i kassan. Dagen efter läste jag ett mejl från en god väns lillasyster Joanna, som skrev om sina upplevelser från sin volontärsperiod på ett barnhen i Ghana. Det som jag fastnade för var:

Rent vatten – att fylla på en Polytank kostar ca 260 kronor.
Mat – en 50 kilo säck med ris kostar 310 kronor.
Lärarlöner – Just nu är 16 lärare anställda på skolan och de tjänar ca 150 kronor i månaden. Denna summa är mer en symbolisk summa än en riktig lön då barnhemmet inte har råd med mer.

Mina 800 SEK som jag fick för en dag att stå på räcker alltså lätt till 400 portioner  mat där nere. För fler exempel så är det bara att titta på WFP:s hemsida:

• 200 SEK ger 100 portioner gröt eller bönor
• 270 SEK avmaskar en hel klass med 25 elever i ett helt år
• 400 SEK ger mat till en elev i ett helt år
• 480 SEK ger mat till en gravid kvinna och hennes barn i ett år
• 800 SEK ger en spis som möjliggör tillagning av mat
• 1200 SEK ger undervisning om HIV/Aids till 300 elever under ett år
• 2000 SEK ger 1000 personer ett mål mat.

Det är lätt att missa i perspektiven och stirra sig blind på ens egna problem – en insikt som kom tillbaka från min egna resa i Kenya/Uganda förra året. Jag bestämde mig således för att skicka över pengarna och gjorde så, vilket kändes bra.

Nöjd med det, nu till det galna och det som fick mig att tänka efter om universum försöker säga mig något. Dagen efter, i måndags, får jag nämligen order som jag trodde jag hade förlorat som dessutom landade på ganska exakt 80.000 SEK(!). Helt osannolikt…

Är det en tillfällighet eller vad?

Förklaringen är att vi undermedvet hela tiden ”kopierar” varandras beteende, åsikter och värderingar. För att få nya resultat behöver man därför göra något nytt och i mitt fall tror jag att det handlar om att omge sig med nya människor. Kanske du också känner att  du i din umgängeskrets är den som är intresserad av utveckling, nya resultat och vägen framåt och alla kommer till dig. Det är bra – men det leder till att alla andra utvecklas medan din egen utveckling står stilla eller i värsta fall går bakåt.

För mig blev detta väldigt tydligt under förra veckan som jag tillbringade i Dublin på en av Christopher Howards kurser. Vi till och med pratade om det och definierade det som att är du en stor fisk i en liten damm så är det dags att ta steget till nästa nivå, att byta damm helt enkelt. Det är  dock många gånger lättare sagt än gjort eftersom att byta damm innebär att återigen ”inte kunna”. Det handlar om att gå tillbaka och  misslyckas, det handlar om att gå och återigen vara ”sämst” i gruppen. För det är bara när man misslyckas och har personer att se upp till som den riktiga utvecklingen kan ske. Som Carl-Erik och Karin Tenelius utrycker det på sina kurser:

Det går inte att växa och lära sig nya och samtidigt se snygg ut.

Hur byter man då damm? Jag tror det är olika för oss alla, för mig handlar det om att leka livets spel på en ny och högre nivå. På en nivå där jag utmanas och som är scary och exciting. Att ta mig själv på allvar och utmana mig själv och gå tillbaka till skolbänken. Rent konkret handlar det till exempel om att jag och Caroline har investerat väldigt mycket pengar i vår egen utbildning de senaste åren. Nu har vi precis även anmält oss till Christopher Howards hela utbildningsprogram ”The Fast Track” för ca 350.000 SEK  under 2 år. Hittils har jag gått två kurser och det är de 2 bästa utbildningarna jag har varit på någonsin.

Det är sjukt mycket pengar och jag är helt övertygad om att jag kommer att tjäna ihop dem och mer därtill under tiden. För mig handlar det mycket om åtagandet mot mig själv och framförallt att jag kommer in i en större damm, med de bästa av de bästa på en internationell scen. Jag tror på att den bästa investeringen man kan göra, oavsett kategori, är investeringen i sig själv. Redan många av deltagarna på kursen spelar spelet på en helt annan nivå än vad jag gör och bara att prata med dem på kvällarna och under  kurstillfällena har inspirerat mig till nya aktioner och mer utmanande mål som jag kommer att skriva om de kommande dagarna.

Om du är intresserad av att lära dig mer om Christopher Howard så rekommenderar jag verkligen att åka på ett av hans introduktionsseminarier. Det officiella priset för en biljett är mellan 895 € och 1295 € men iom att jag är med i Fasttrack så har jag fått några gratisbiljetter att använda för de människorna jag vill ha med på min resa.

De 3-dagars seminarier som jag har biljett till äger rum:

• 24-26:e juli i London
• 11-13 september i Dublin

Jag kommer med största sannolikhet att åka till Dublin i september och hade varit jätteskoj att ha med dig!

Anmäl dig till mitt nyhetsbrev om du redan inte har gjort det eller skicka ett mejl till mig så skickar jag biljetter till dig!

Detta gör att en insikt som dykt upp många gånger den senaste månaden, gör sig påmind igen. Nämligen en kombination av att jag hela tiden gör allt för att tillfredsställa andra. Jag vet inte riktigt än varför, men det återkommer till ett coachsamtal jag hade med en min vän Pia.

Vi började prata om mitt beteende där jag sällan tidsätter mina mål – särskilt de som bara rör mig själv. Det ter sig som att jag prioriterar hela tiden att tillfredsställa andra människor än mig själv eller de närmast kring mig. Det andra intressanta i samma samtal var när vi började nysta i en tråd när hon frågade mig:

När i mitt liv var jag senast nöjd?

Precis som ungefär för ett år sedan vid denna tiden, fick jag samma fråga från henne:

När i mitt liv var jag senast lycklig?

Båda frågorna gjorde mig vid respektive tillfälle väldigt medvetna om hur jag lever mitt liv. Först kändes det så där tomt, och sedan gick och skapade resultat som gjorde mig lycklig (friade till min Caroline). Utmaningen för mig då som nu är min egen bild av mig själv.

En av mina grejer på senaste tiden har varit att jag verkligen analyserat och inventerat mig själv på kors och tvärs och t.ex. kommit fram till att vissa saker ”borde” inte vara som de är. Jag har konstaterat att jag drivs av ”hotivation” istället för ”motivation”. Det vill säga att jag verkligen går igång och gör saker när jag konstaterar ”fy tusan, så här får det verkligen INTE vara”, istället för att se fram mot ett mål och drivas av attraktionen till det. Problemet som jag ser med detta beteendet är att det producerar väldigt ojämna och inkonsekventa resultat i mitt liv för tillfället. Sedan är där en massa andra saker som jag håller på att ändra på.

Saken är dock att jag seriöst misstänker att alla ovanstående saker är symptom på ett större problem och beteende som ligger mer ”under ytan”. Känslan av otillräcklighet. Varje gång jag uppnår ett mål så är jag redan på väg till nästa, det kunde varit bättre, jag kunde ha gjort mer eller jag kunde ha gjort det annorlunda. Oavsett vad jag än gör eller är så ter det sig som att det i mina egna ögon är otillräckligt. För att möta denna utmaning har jag bestämt mig för att:

• Börja med att aktivt sänka ribban – det är OK med en 3:a i en utvärdering
• Försöka leta upp grunden till det tillfälle då jag presterade ett resultat och någon annan sa eller gjorde något som fick mig att bestämma mig för att det inte var gott nog OCH förändra det.
• Fira mera och skapa struktur för att unna mig saker med min påverkansgrupp

Det är viktigt för mig att göra detta och kommunicera detta för att i slutet av samtalet så ställde Pia en fråga som jag inte ens vet om det var meningen att den skulle bli den slamkrypare den blev. Jag fick:

Så jan, berätta för mig varför du är fantastisk?

Jag blev först tom och sedan efter bra stunds övervägande svarade jag – ”för att jag ändå presterar ganska bra resultat och når de flesta av mina mål som jag sätter upp”. Jag var nöjd med det ända tills jag insåg vad jag verkligen sa. Istället för att svara något av alla de tiotals saker jag hade kunnat svara, såsom kärleksfull, snäll, omtänksam etc. Så svarar jag istället med något som är direkt kopplat till mina prestationer!! Grattis, i ett liv där jag hela tiden går runt och känner mig och mina aktioner och resultat som otillräckliga så definierar jag mig själv enligt dem. Min självkänsla är alltså också insnärjd i detta hela. Vilket ormbo, och vilka möjligheter…

Anledningarna till att jag skriver på bloggen om detta är flera – jag vill både visa dig och andra att man inte är ensam i sina beteenden. Tvärtom känner jag och pratar med många om liknande beteenden och det fantastiska är dessutom att om man klarar av att definiera ett problem så är det till hälften löst. Den andra anledningen är att verkligen betona vikten av att ha en struktur för sin växt och personliga utveckling.

Jag brukar göra metaforen till muskler, det är olika muskler som man behöver träna och för att träna på ett effektivt sätt så behövs det ett bra gym att gå till. Mitt gym är för närvarande är både en coach, utbildningarna i Balansekonomi samt att jag under två år kommer att gå en hel utbildningsserie hos Christopher Howard i London/Dublin. Tack vare denna kan jag växa som person och även dela med mig här på hemsidan.

Jag vill även passa på att dela med mig av ett superspännande projekt såhär när jag skrivit om struktur. Jag har under den senaste månaden arbetat mycket på det som ska bli den ”nya” hemsidan RikaTillsammans.se. Det kommer bli en hemsida med mer fokus på struktur och bättre artikelserier, e-utbildningar, ett coaching och mentorskapsprogram, erbjudanden, rabatter, seminarier och även en återlansering av eBankboken som är ett webbaserat verktyg för att styra och följa upp sin privatekonomi. Jag hoppas på en ordentlig lansering i mitten av juli… :)

Samtidigt älskade jag det för att NLP gav mig äntligen konkreta verktyg för att hjälpa folk till genombrott betydligt snabbare och effektivare än tidigare. Jag såg under den kursen saker som jag varken kan förstå eller ens förklara. Till exempel gjorde jag själv olika övningar såsom en som vi kallade för ”Parts integration” – det vill säga ett verktyg för att integrera två till synes olika delar som står i konflikt. Exempel på tillfällen att använda tekniken är typiskt när jag själv, eller någon annan, säger: ”En del av mig tycker detta, men en del av mig tycker det här…”, ”Delvis känner jag att jag förtjänar det, men en annan del tycker att jag inte är värd det”.

Jag gjorde denna övningen med instruktören upp på scen, med just det senare exemplet eftersom jag har haft utmaningar med min självkänsla. I tekniken ingår att man för händerna samman som en symbol för integrationen – det galna var att jag kände efter ett tag hur händerna fördes samman, och jag minns att jag tänkte – ”Nä, jag ska inte ge honom det…”, men det var som om jag inte hade någon kontroll över händerna. I samband med att de två delarna integrerades gick händerna ihop och jag har faktiskt kommit över en den konflikten i mitt liv. Sjukt häftigt…

En annan grej som jag inte lär glömma är hypnosövningarna som vi genomförde. Sådant som jag tidigare bara har sett på TV, såg jag nu andra göra i verkligheten och en hel del övningar gjorde jag själv! Galet – det häftigaste med hypnosen, som jag fortfarande har svårt att förstå, hände när vi hade avslutningsfest på en bar sista kvällen. En tjej drack lite för mycket och blev jättefull och trött. I samband med det blev hon väldigt ledsen över att ha försatt sig i den situationen.

Paul, en av instruktörens assistenter, gick fram till henne pratade med henne ett tag och frågade henne bland annat hur mycket sömn hon behövde för att bli av med sin trötthet. Hon svarade tre timmar. Under hypnosen som sedan följde frågade han henne om det var ok för henne att sova två timmar extra nästa morgon, och en timme extra dagen därefter. När det var ok för henne, så skulle han väcka henne ur hypnosen och då skulle hon vara pigg och utvilad. När han väckte henne så var hon också det!!! helt galet, jag själv satt sedan och pratade med henne i nästan två timmar om olika saker och hennes företag – som om hon var helt nykter! det är då man inser att man har mycket kvar att lära… :)

Vid ett svagt tillfälle nämnde jag under kursen att jag har problem med rädslor – och jag fick då för mig att det jag kunde göra för att utmana rädslan var att hoppa fallskärm. Jag tyckte det var lagom och tänkte så där skjuta upp det till någon dag, då Breda, en av de irländska tjejerna, kom fram till mig och sa att hon förväntade sig att jag gjorde det inför del 2 av kursen i juni… :-|

Eftersom jag bara kunde komma på pinsamma omständigheter och ursäkter, tackade jag ja till erbjudandet. Sagt och gjort och i fredags åkte jag och min fru ut till Eslöv flygfält för att hoppa fallskärm. Det var en mycket märkligt upplevelse. Vissa stunder var jag hur lugn som helst, sedan blev jag orolig och rädd och sedan var det bra igen – allt detta i ungefär 10 minuters perioder – och då hade vi inte ens klätt på oss utrustning och overallerna.

Johnny, en av Sveriges mest meriterade fallskärmshoppare, som skulle hoppa med min fru och berättade allt som vi behövde veta, och delvis mer därtill. Lite lugnare blev jag… Iaf till vi kom fram till planet. Planet, som var väldigt litet var till råga på allt ihoptejpat på många ställen med silvertejp. Enligt Joar som jag hoppade med var det ändå ett plan i väldigt gott skick. Det viktigaste var ju att det hade motor och vingar, allt annat kunde man lösa och i värsta fall hade man ju fallskärm…

En minnesbild jag har från att sitta i planet är – varför i h-e vill jag hoppa från ett fullt, om än silvertejpat, fungerande flygplan??? Jäkligt dum idé… min fru var lugn ända tills dörren öppnades och hon skulle sätta ut första foten på trappsteget nedanför dörren. De gick ut och sedan bara försvann de, och då skulle vi göra samma sak…

Jag minns att jag satte ut fötterna på trappsteget… Sedan satte Joar ut fötterna och helt plötsligt lyfte han upp mig och jag förlorade greppet om trappsteget och där hoppade vi från planet… Jag hade väldigt gärna velat skriva hur det var då, men jag kan helt ärligt säga att jag inte minns något. Enligt Joar var vi i fritt fall i 30 sekunder och jag minns absolut ingenting – helt tomt. Jag måste ha tuppat av… :-| Liksom, det ingick inte riktigt i min plan, alla pratar om kicken och jag har bara en stor black-out… :)

Därefter vaknade jag till när han klappade mig på axeln om att jag skulle ta ut armarna innan vi skulle släppa ut fallskärmen. Därefter seglade vi ner, under fantastisk utsikt, i 8 minuter – som jag kan svära på kändes som en. Det är en helt absurd syn och känsla. Jag håller dock med om att man hinner inte bli höjdred, för jag tror inte kroppen fattar att den är på 1500 meters höjd och det inte finns något under en.

I vilket fall som helst, så finns det ju inget annat för mig att göra, än att hoppa igen så att jag minns något av upplevelsen… :) Men jag är oerhört nöjd med att jag hoppade. Det hade varit en stor dubbelmoral för mig att skriva och coacha andra till att utmana sina rädslor och själv inte göra det. Det är iaf 10 minuter jag förmodligen kommer att komma ihåg resten av livet…

• Kommer jag att kunna dra in pengar?
• Hur ska det gå nu när jag inte längre har en fast lön?
• Hur mycket kommer jag fakturera?
• Kommer vi att ha råd med det där?
• Kommer vi att behöva flytta hem till min mor? (jag undrar var den kom ifrån egentligen)

Nu när jag börjar komma ut ur det sammanbrottet inser  jag hur dumt och irrationellt jag har betett mig. Från att prioritera det  som faktiskt betyder något, ger mig energi och långsiktigt kan bidra till min ekonomi – t.ex. skriva på bloggen och ta hand om er läsare – har jag sprungit runt i min rädsla. All energi har gått till att oroa mig, oroa mig och oroa mig. En mindre del till sälj och resten av tiden till att försöka bygga upp en buffert av de uppdrag jag har just nu. Gemensam faktor, nästan inget bidrar till mina långsiktiga mål.

Det är ett klassiskt exempel på:

What you resist, persists.

Min rädsla för att inte få in några pengar idag, gör att jag inte lyckas skapa min ekonomiska frihet. Jag är frustrerad för att det inte ”händer någonting”, när det egentligen händer massor av saker men jag inte tar mig tiden eller energin att uppskatta dem. För två år sedan hade jag nästan ingen aning om vad passiv inkomst är. Idag har jag ändå nästan lyckats bygga upp ett flöde på ett par tusen i månaden, men jag räknar inte det, för det går ju inte att leva på enligt mina negativa tankar. Vilket egentligen är galet, för att jag borde uppskatta vartenda liten ström av passiva pengar. Många bäckar små…

Därför har det varit ett ständigt jagande – göra saker för att döva rädslan, fixa det som rädslan oroar sig över just nu. Men rädslan är lurig, för så fort jag har ”fixat” ett område springer rädslan över till ett annat område. Mitt liv har varit  mycket att släcka bränder och springa med hinkar, istället för att reflektera över om det ens är rätt byggnad att släcka bränder i. Eller att bygga en långsiktig vattenledning istället för alla hinkarna.

Jag har slutat förvånas över hur lätt det är att hamna i gamla fotspår och tankemönster. För jag kan detta. Egentligen. Det är precis det vi lär ut inom Balansekonomi. Sätt upp ett inspirerande mål utifrån din vision. Ladda det med känslor och gör det attraktivt så att du får ett starkt varför. Håll fokus på målet och gör det som behöver göras, oavsett hur det känns för stunden. Skapa stöd i din omgivning i form av människor, symboler och displayer för att påminna dig om ditt varför. Utan ett starkt varför blir det nämligen ofta att man uppfyller på andras drömmar istället för sina egna. Du hamnar i baksätet på din egen bil och låter rädslan styra den.

Det är rädslan och sammanbrotten som på senare tid varit ute och gått med mig. Jag har legat i soffan, deppig och orolig. Det har tagit energi och uppslukat allt annat. Om någon hade frågat mig just nu – hade det varit värt att flytta hem till din mor under en period om det var vad som skulle krävas för att du skulle bli långsiktigt framgångsrik, dvs var det som hjälpte dig att få andra att växa? Mitt svar är klockrent ja. Men jag lovar – utan mitt varför, har bara rena frågan inneburit en stor ångest.

Jag vill därför också be om ursäkt till dig, som är en av mina trogna läsare att jag inte gjort det jag åtagit mig att göra – att blogga även när det är jobbigt. Jag ska verkligen göra mitt bästa, och jag kanske till och med kan be dig att hålla mig till en högre nivå genom att ringa eller mejla mig och påminna mig om vägen (tack ingemar!). Detta är vad jag brinner för, jag har bara från tid till annan tappat fokus.

Jag kan ärligt säga att en av de bidragande orsakerna varför jag faktiskt är lite glad och positiv just nu är det överväldigande stödet jag har fått från er – en fantastisk påverkansgrupp – särskilt i de flera hundra bekräftelserna på att ni vill ha mitt nyhetsbrev. Att  det var ett sådant intresse för vad jag skriver var en väldigt skön energiinjektion.

Min inbjudan till dig är således om du känner igen dig i ovan

• stanna upp och fundera, vilket område i ditt liv släcker du bränder just nu utan att se till vad som är bäst i längden?
• ta fram dina mål och ditt varför och påminn dig själv om det och ge dig samtidigt en klapp på axeln för den fantastiska människa du är!

Tack för ditt fantastiska stöd!

//jan

PS: Den senaste månaden har det annars hänt lite spännande saker som jag gärna vill dela med mig av:

• Turkiet-lägenheten (Elite Park) verkar vara tillbaka på banan(!) tack vare det engelska bolaget Ready2Invest. Vilket var fantastiska nyheter, MEN så fick vi mejl att just vår lägenhet var tagen i pant och vi kunde inte få ut äganderätten. Advokaten vill att vi ska byta till en 100kvm mindre lägenhet utan ersättning, men det är något som vi jobbar på.
• Jag kommer att arbeta mycket med Balansekonomi här nere i Malmö och sätta upp en ny kurs som börjar den 3:e maj vilket är något jag ser mycket fram emot. (Missa inte denna – normalt pris på Balansekonomi-kurserna är på 18.500 och här är en unik möjlighet att gå den för halva priset. Mer info på Balansekonomis hemsida.
• Jag kommer att satsa mer tid och mer resurser på bloggen. Ambitionen är att kunna lägga minst en heldag per vecka på både nya inlägg, nya funktioner och mer värde för dig som läsare.
• Jag har satt igång två spännande projekt som har massor av potential som jag kommer att återkomma till mycket framgent. Det ena handlar om en packetering av Better Globe mot företag och det andra är en transparent fond som investerar i svenska och utländska småföretag. Mer info om det senare den 11:e maj kl 1730-2030 i Malmö.
• En investering där jag haft rätt mycket pengar låsta och inte vetat om jag ska få ut dem eller inte verkar också vara på väg att lösa sig.
• Jag åker till Dublin imorgon 23/4 för en 6-dagars NLP-kurs med Christopher Howard där jag bland annat ska få certifiera mig och lära mig massor om medveten och omedveten kommunikation, grunderna i hypnos och en mängd andra spännande verktyg för att hjälpa mig själv och andra att växa.
• Min mor, som inte har tyckt om Charlie Söderberg sedan hans seminarie i Lund för 2 år sedan, kom på mitt seminarie tillsammans med Charlie tidigare ikväll. Det var helt fantastiskt och totalt oväntat. Min bror som tackat nej till 3 seminarier var också där. Det betydde oerhört mycket för mig, och i sammanhang med att andra faktiskt verkar ta det här jag gör på mer allvar (eller så gör de det, för att jag också gör det – får klura lite till på den)

DS.

De senaste 3 åren har jag lagt ner mycket tid på företaget som jag startade tillsammans med  min mentor. Det har gått ganska bra och vi har utvecklat en bra produkt, som vi har satt på marknaden och fått företaget att växa. På sistone har jag mer och mer börjat känna att företaget och jag inte riktigt ligger i integritet med varandra. Vi är inte på väg åt samma håll. Efter en kanske, onödigt smärtsam process, för både företaget och mig själv har jag/vi mer eller mindre insett att det är dags för oss att gå skiljda vägar.

Rädslan – vad ska andra tycka?

Det har varit ett oerhört svårt beslut att ta. Ungefär som att göra slut, eller att skiljas. Alla rädslorna, befogade och obefogade kommer upp till ytan.

• Hur ska det gå nu?
• Hur ska jag försörja mig?
• Kommer jag och min fru att klara oss?
• Hur ska det gå med lånen?
• Hur kommer vårt liv att förändras?
• Vad ska andra tycka?
• Ska jag söka jobb, starta ett nytt företag?
• Kommer jag någonsin att få ett jobb, eller är det kört för mig?
• Hur kan man sluta på sitt eget företag?
• Hur kommer det att gå för företaget utan mig?

Den tuffaste invändningen har varit rädslan för hur framtiden kommer att se ut och vad andra ska tycka. Jag insåg först nu, när jag tagit steget, att jag också hamnat i trygghetsfällan, med att lönen betalas ut den 24:e varje månad. Även om lönen har varit bra, så har jag känt att något väsentligt har fattats. Jag har målet att bli ekonomiskt oberoende och att få lön den 24:e varje månad är inte ett steg mot det målet.

Det som jag känner som väldigt positivt är att första gången på länge är jag på väg MOT något, änatt vara på väg FRÅN något. Man kan likna det med en bil, där jag som chaufför har suttit och tittat i backspegeln och hoppats  på att  jag kommer fram till destinationen ekonomisk frihet, istället för att titta framåt och se till att följa skyltarna mot det. Risken är ju väldigt stor att man hamnar i diket, när man kör och bara tittar i backspegeln (eller bara fokuserar på motorhuven)

Samtidigt har det har varit viktigare för mig att ”inte misslyckas” än att lyckas. Först nu fattar jag floskeln:

What you persist, resist…

Min rädsla för att misslyckas gör att jag misslyckas med att nå mitt mål om ekonomisk frihet. Min rädsla för vad andra ska tycka, hindrar mig från att leva det extraordinära liv som jag vill leva.  Det är ungefär som att säga:

Jag kan inte vara kär i dig, för att jag måste hitta någon att bli kär i

Det vill säga att min ursäkt – jag har inte ”råd” att sluta på företaget för att bli ekonomiskt oberoende, och det är precis det som har hindrat mig. Tror jag idag iaf.

Genombrottet – att boka en resa till inkaledens Peru

Det stora genombrottet kom i helgen när jag och fem av mina vänner var på Christopher Howards seminarie ”Breaktrough to Success” i London. Ett helt fantastiskt seminarium som jag kommer att återkomma mycket till här på bloggen den närmsta tiden. Under en intensiv helg fick jag jobba med mina rädslor, mina mål och mina känslor på ett helt nytt sätt och ur ett helt nytt perspektiv som gjorde att boxen jag lever i utökades väsentligt.

Jag har suttit fast i ”HUR”. Hur ska det gå till? Bara jag visste vad jag skulle göra så skulle jag gjort det direkt. Problemet är att när man sitter i situationen så är det väldigt verkligt. Mitt problem att jag inte har pengar är ju sant. Det är min verklighet. Det är bara att titta på mitt bankutdrag. Där finns inte pengar till en resa till Peru för att vandra Inkaleden. Det står ju till och med i tidningarna, hörs på radio och man kan se det i tidningarna, att det är dåliga ekonomiska tider.

Problemet har varit att alla mina vänner har köpt in på den omständigheten, till och med jag själv, trots att jag hjälper andra att se omständigheter. För mig har det inte ens varit en omständighet, den har varit så vattentät att den har varit en realitet. En god vän, Lennart, påpekade detta för mig för två veckor sedan men jag fattade inte förrän nu i helgen. Tack Lennart – och då var det bara att göra – och nu har jag och min fru bokat resan till Peru, till nästa år. Under 12 dagar ska vi vandra inkaleden upp till Machu Pichu, tillsammans med en lokal guide och suga i oss den fantastiska omgivningen.

Resan kostar 75.000 SEK och det är inte några pengar vi har avsatta till det  just nu. Jag ingen aning hur vi ska få ihop pengarna – MEN både jag och min fru är committade till det och då kommer det att lösa sig. När du vet VAD och VARFÖR – då löser sig HUR av sig självt.

Redan idag ”hittade” vi 16.800 SEK som vi har satt av till resan. På två dagar! För mig gäller det att sätta upp målet, och trots att det känns i magen, våga göra det, committa sig och bränna alla broar. Som Chris Howard säger det:

To decide, is to say that there is no other way.

Att säga att ”jag har inte råd”, är bara något som jag har hittat på för att slippa ta itu med rädslan att misslyckas. Rädslan av vad andra ska tycka. Rädslan för att bli lämnad ensam och inte älskad om jag inte lyckas. Rädslan av att inte räcka till. Det är bara omständigheter, ursäkter och limiting beliefs.

Modet att våga ta steget

Motivationen och modet till att ta de olika stegen hittade jag i följande tre områden:

Vad kommer det att kosta mig resten av livet att inte göra det, vad jag vet att jag borde göra? (boka resan till Peru)

Svaret på ovanstående fråga var för mig extremt jobbig. Det jag ser framför är tragik och desperation – att leva ett liv där jag kommer att ångra mig, som kommer att leda till bitterhet. Det leder till att jag inte lever det extraordinära liv jag vill leva, att jag inte kommer att kunna besöka de platser jag vill besöka, eller ge min fru det jag vill ge henne. Känslomässigt är det ett liv utan lycka, självförverkligande och värde. :-(

Vad kan det få för framtida möjligheter om jag vågar ta steget?

Om jag gör det och klarar av det, så är det bevis på att verkligen allt är möjligt, samtidigt som jag får en fantastisk resa i historiens vingslag, till en kontinent där jag aldrig varit. Om jag kan göra det, vad annat kan jag göra? Det kommer att göra mig lycklig, stolt och inspirerad. Något helt fantastiskt! :-)

Courage is not the absence of fear. Courage is just a realisation that something else is more important.

Detta var ett av de citaten av Chris Howard som gjorde mest intryck på mig under seminariet. När man blir rädd är det ofta ett tecken på att man är på rätt väg – SAMTIDIGT som det är ett ypperligt tillfälle att vara modig. Här måste jag även erkänna min vän Fjodor, som också var med i London, och som direkt på måndag morgon gick in till chefen och sa upp sig. Cudos! Det är ännu ett steg längre än vad jag har vågat gå hittills, jag har ändå safeat och nästan tvingats till att sluta av min mentor. Jag tror inte han inser hur stor hjälp han gjorde mig i den situationen och framförallt har jag inte insett det heller förrän ganska nu.

Vad är möjligt nu?

Allt. :-) Jag har många bra idéer och dessa behöver landa, men jag är på väg att vända blad och jag ville bara dela med mig av min inspiration, ge en uppdatering och  berätta att jag inte trillat av pinnen även om det gått mer än 30 dagar sedan senaste inlägget. :-)

TACK FÖR ALLT STÖD och alla fina mejl, gästboksinlägg på Facebook etc. Det har varit en jobbig tid, men jag  känner att nu är jag på väg uppför upploppet.

Väl mött snart igen… :-)