Jag som ligger ganska höger på den politiska skalan läste faktiskt en intressant artikel i LO-tidningen(!). Reportern har gjort en uträkning att om en genomsnittlig LO-medlem skall spara ihop samma förmögenhet som Sveriges rikaste person (misstänker att de hänvisar till Stefan Persson, HM) så behöver LO-medlemmen spara alla sina pengar i 17.557 år. Då får denna LO-medlemmen inte heller lägga några pengar på vare sig bostad, mat eller några andra utgifter.
Per T Olsson, ledarskribent på Sydsvenskan fortsatte idag på samma tema. Det är en mycket läsvärd artikel.
Utan marginaler
Först publicerad: 21 september 2008 00:03
Senast uppdaterad: 21 september 2008 00:03Kollapsande banker, fallande börskurser och en kraftig konjunkturnedgång, allt utlöst av girig exploatering av resurssvaga amerikaners dröm om ett eget hus. Kris, helt enkelt.
”När det blåser i vår omvärld kan Sverige bättre än tidigare stå emot vindbyarna”, sade statsminister Fredrik Reinfeldt (m) när han i tisdags läste upp sin tredje regeringsförklaring inför riksdagen. Att svenska staten har goda marginaler framgår av den budgetproposition som presenteras i morgon. Men hur är det med svenskarnas marginaler?
Nyligen uppmärksammade LO-Tidningen (12/9) det förhållandet att de flesta svenska löntagare har ytterst begränsade möjligheter att bli förmögna på arbete och sparsamhet.
Tidningen har räknat ut att en LO-medlem skulle behöva jobba i 17 557 år för att få ihop en lika stor förmögenhet som Sveriges rikaste person: 4,1 miljarder kronor. Förutsättningen är att denna långlivade LO-medlem inte har några utgifter. Beloppet är kanske att ta i, men även mer ”ordinära” förmögenheter på ett antal miljoner ter sig ouppnåeliga för normalinkomsttagare som sparar för glatta livet. Det är samhället sådant det är. Fortfarande.
Rubriken i LO-Tidningen lyder: ”Arbetsfria inkomster vägen till rikedom.” Det är förvisso lättare att bli rik på aktieklipp – eller spel – än på arbete. Men det blir lite missvisande när tidningen illustrerar detta med siffror från Statistiska centralbyrån som visar att Sverige får allt fler miljonärer.
Enligt SCB ökade antalet miljonärer från knappt 800 000 personer 1999 till drygt 1,5 miljoner 2006, eller från 8,8 till 17,1 procent. Det här med miljonärer är dock en sanning med modifikation. Siffrorna avser nettoförmögenheter – tillgångar minus skulder – som inbegriper t ex småhus och bostadsrätter som har ökat i värde. En mer relevant definition är finansiella tillgångar, det vill säga sparade medel. Då krymper miljonärsskaran till knappt 400 000 personer.
Det verkligt illavarslande i SCB-statistiken är emellertid att drygt två miljoner svenskar inte har några finansiella tillgångar alls. Ytterligare två miljoner har mindre än 25 000 kronor på banken.
Hösten 2006 uppgav närmare 20 procent av de svenska hushållen att de haft svårt att få inkomsterna att täcka utgifterna under det senaste kvartalet. Då rådde högkonjunktur.
Nu viker konjunkturen och varslen ökar. Därmed blir obefintliga eller små marginaler ett ännu större problem för många hushåll.Sociala ersättningar i all ära – de täcker inte hela inkomstbortfallet. Och med pålitligheten är det si och så. I ett upprörande reportage berättade Aftonbladet häromdagen om barnfamiljer som går på knäna ekonomiskt på grund av försenade utbetalningar från Försäkringskassan.
Sverige har, i relation till andra OECD-länder, en jämn inkomstfördelning. Men den svenska förmögenhetsfördelningen är mycket ojämn. Nationalekonomen Dick Kling gjorde förra året lite av en pionjärinsats när han pekade på detta i boken Radhusproletärer och ombudskapitalister.
Det mått som brukar användas är Ginikoefficienten, uppkallad efter den italienske statistikern Corrado Gini: 0 betyder att fördelningen är helt jämn, 1 att den är maximalt ojämn.Kling kunde stödja sig på en undersökning, Luxembourg Wealth Study, som för första gången gjort det möjligt att jämföra förmögenheternas fördelning i vissa OECD-länder. Där är Sveriges Ginikoefficient 0,89. USA:s är 0,81. Italien har den jämnaste fördelningen: 0,61. För många svenskar framstår resultatet säkert som fullkomligt förbluffande: välfärdssamhället Sverige har en ojämnare förmögenhetsfördelning än råkapitalistiska USA och röriga Italien.
En förklaring är det höga skattetrycket, särskilt på arbete. Svenska skatter och avgifter på arbete ligger cirka 50 procent över EU:s genomsnitt. Utrymmet för sparande via lönen är alltså mer begränsat här än på många andra håll. Men genom transfereringar och subventioner får svenskarna tillbaka vad de betalat in i skatt, invänder någon. Även det är en modifierad sanning: den genomsnittlige svensken betalar 6,8 miljoner kronor i skatt under sin livstid – och får tillbaka 5,6 miljoner.
Att stimulera eget sparande har sällan prioriterats när svenska skatte- och trygghetssystem har konstruerats och reformerats. I den socialdemokratiska föreställningsvärlden, där offentliga lösningar står i centrum, har privata marginaler tett sig mer eller mindre onödiga.
Genom jobbskatteavdraget – ett tredje steg har aviserats inför morgondagens budgetproposition – säger sig den borgerliga alliansregeringen vilja öka de förvärvsarbetandes ”möjligheter att bestämma över sitt eget liv”. Men det handlar, sammantaget, om blygsamma förändringar för den enskilde, eftersom skattesänkningarna delvis äts upp av höjda avgifter och priser.
Fredrik Reinfeldts senaste regeringsförklaring inleddes så här:
”Berättelsen om Sverige skiftar. Den skiftar från människa till människa. Den skiftar i stad och land.”
Ja, berättelsen skiftar. Också över tiden. Men kanske inte så mycket som vi tror.
LO-Tidningens reportage leder tankarna till en skrift som för snart hundra år sedan sammanställdes av en tjugosjuårig folkhögskolelärare och socialist: Rickard Sandler, en svindlande och mångsidig begåvning. Om Sandler sade Tage Erlander: ”Hans hjärna arbetade på ett för mig ofattbart sätt.”Rickard Sandler, som i unga år tillhörde socialdemokratins upproriska vänsterflygel, var statsråd i Hjalmar Brantings regeringar. När Branting blev sjuk och avled 1925 var det Sandler som tog över som statsminister, om än bara i ett och ett halvt år. Under större delen av 1930-talet var han utrikesminister. Efter kriget ledde han viktiga utredningar om säkerhetstjänsten och författningen.
Sandler tog initiativet till ABF, Arbetarnas bildningsförbund, och översatte Karl Marx Das Kapital till svenska. Han hade en förunderlig fallenhet för siffror och bistod under andra världskriget FRA i arbetet med chiffer och koder. Han spelade violin och komponerade.Valåret 1911 gav Sandler ut första upplagan av Samhället sådant det är, en bok på ett åttiotal sidor som länge spelade en viktig roll för arbetarrörelsen.
Samhället sådant det är skulle, framhöll Sandler, ”lämna brukbara vapen i kampen för ’samhället sådant det borde vara’”. Det gjorde den – på ett helt banbrytande vis. Aldrig förut hade statistiska uppgifter om land och folk redovisats så komprimerat, så pedagogiskt och så polemiskt effektivt. Och aldrig tidigare hade det svenska klass- och privilegiesamhället dissekerats med sådan precision.
Sandler konstaterade att en tredjedels procent av förmögenhetsinnehavarna hade förmögenheter på över 200 000 kronor, ett väldigt belopp på den tiden, och att denna tredjedels procent ägde en tredjedel av den samlade förmögenheten. Idag ser det, rent siffermässigt, inte mycket bättre ut. Den rikaste procenten äger 25 procent av nettoförmögenheterna.
Nittiosju år före LO-Tidningen noterade Rickard Sandler att det var omöjligt för en vanlig inkomsttagare att arbeta sig till rikedom. Sandler, vid denna tid sträng marxist, ville påvisa det orimliga i att det var lättare att bli rik på andras arbete. Men oavsett ideologiskt perspektiv – och trots en ålderdomlig språkdräkt – framstår hans lätt ironiska räkneövning från 1911 som högst aktuell 2008:
”Vi antaga, att en medlem av den talrikaste inkomstgruppen (500-1000 kr.) beslutar sig för att bli en förmögen man, och vi förutsätta, att han icke sträcker sina anspråk längre än till 100,000 kr. i förmögenhet. Han har en inkomst av 683 kr. (genomsnittet för 55 proc. av de bevillningsskyldiga inkomsttagarna) och han förbrukar endast det officiella existensminimum, 450 kr. Alltså kan han lägga av 233 kr. pr år. Vill han nu för sin förmögenhets skapande använda endast sparsamhet, så utrönes ju genom en enkel division, att han får knoga på och lägga av sina 233 kr. årligen i 430 år! Hans företag stöter alltså på vissa fysiologiska hinder.”
I detta avseende är samhället idag inte så olikt samhället igår. Det tål att tänka på – för politiker av alla kulörer.
MER ATT LÄSA:
Fördelningspolitik – för alla utom de fattigaste? (Swedbank) av Cecilia Hermansson och Ylva Yngvesson. Radhusproletärer och ombudskapitalister – om svenskarnas förlorade förmögenheter (Timbro) av Dick Kling. Samhället sådant det är (Frams Förlag, 1911) av Rickard Sandler.
Källa:
Ok ok lite anti Fra aktivism på plats.
Jag uppmanar alla att sprida denna länk till alla ni känner och be dem sprida vidare mm.
http://www.forfattningsdomstol.se/
Intressant diskussion. Ännu en gång får jag väl säga att löne ersättning inte gör dig rik. Enda undantaget är väl en topp VD eventuellt. Men då pratar vi om ett exceptionellt undantag.
Sedan läste jag idag att arbetslösheten stiger. Kul då att springa runt med drömmen om det perfekta jobbet. Verkar som ett hopplöst fall att vara en lönearbetare idag. Sannolikheten att dra in kosing på en enskild firma är nog högre än att bli anställd.
Sedan angående marginalerna. Jag undrar hur många idag som skulle klara att idag säga: "Nej, nu tror jag att jag skiter i arbetet i 1-2 år. Gör något vettigare med min tid." Ni kommer se att väldigt, väldigt få kan göra detta för att de är, som texten ovan nämnde (lite mina egna ord för samma sak), panka. Uttorkade finansiellt. De har inga buffertar att leva på ifall de skulle vilja.
Diskussionen är intressant! Tror inte de haft med bankränta i den beräkningen och vad jag vet så finns det flera i Sverige som äger mer än 4,1 miljarder.
Mvh Anders
Det jag tycker är mest intressant är följande - det har uppmärksammats tidigare, men förtjänar att sägas igen:
En slags definition på ett klassamhälle är att den som är född i en viss samhällsklass stannar kvar där.
I USA blir man i första hand rik på arbete. I Sverige krävs i högre grad att man redan är född rik om man ska kunna bli rik.
Om du är fattig ska du alltså se till att födas i USA, absolut inte i Sverige.
Låter rätt i mina öron.
Klass hierarkin i sverige är stark likaså indoktrineringen.