Den absolut starkaste händelsen hittills inträffade i lördags efter att vi flugit tidigt på morgonen till Uganda. Julie Solberg, Rinos fru, tog med oss från flygplatsen direkt till den lilla byn Equator City. Byn ligger, som namnet antyder, precis på ekvatorn.

Tidigare var detta bara ett hus och ett streck som inte utnyttjades till något speciellt. Efter att familjen Solberg köpt marken och lagt fram sina planer om att bygga upp en skola och en resort har det vuxit fram en hel by med flera hus och bodar.

Det som hände när vi kom fram till byn var att vi blev mottagna av Willy, den lokale Child Africa förståndaren och HELA byn med omkrets. Dessa hade ordnat en fantastisk mottagning enligt lokala seder med underhållning, tal och till och med mat. Det var denna mottagning som berörde mig väldigt, väldigt mycket.

Det är svårt att riktigt skriva om det – här träffade vi människor som verkligen inte hade nästan någonting och ändå visade de en sådan fantastisk glädje, genorisitet och framförallt tacksamhet. De bar kläder som tydligt syntes hade skänkts till dem från västvärlden med en sådan stolthet och glädje. Att där var hål i kläderna och skorna det gjorde ingenting. Att se att vissa barn inte ens hade skor, eller bara en sko och ändå verkade så tacksamma får en verkligen att fundera.

Det var väldigt rörande att se vilket välkomnande vi fick, framförallt Julie, hur de hade övat på sånger, danser och framträdande som verkligen genomsyrades av glädje. De sjöng om hur glada de var och det verkligen syntes att det var sant och de kände sig riktigt stolta över det de hade och gjorde. Att då samtidigt att tänka vilka problem dessa människor har och sedan tänka på det som jag uppfattar som problem hemma – får mig att verkligen skämmas.

Jag verkligen satt där och kunde inte hålla tårarna tillbaka, först för att jag tycke synd om dem, vilket jag insåg/inser att jag inte borde – för det hade de sannerligen inte velat. Utan jag tror det mer är för att jag inser att jag hade kunnat göra så mycket mer än jag gör. Att inse att jag för 29 € kan sponsra ett barn, att ombesörja så att det får mat och skolgång och jag har hittills valt att inte göra det för jag har tyckt att det är för mycket pengar eftersom jag redan har ett barn via SOS Barnbyar. Väldigt, väldigt pinsamt.

Under mottagning fick två par som var med på resan just träffa sitt fadderbarn och dess familj och där ägde ett par ögonblick rum, som jag aldrig lär glömma. Det första hur den här lille pojken inte förstod att paketet gick att öppna, utan bara trodde att det var en färgglad låda och hur hans ögon verkligen sken av lycka då Einar Formo och hans fru visade honom fotbollen som låg i med tillhörande fotbollsdress.

Den andra tillfället var när Einar berättade om att han hade pratat med pappan om vad de hade haft mest nytta av – först var det ett nytt hus för nu bodde de i en liten hydda, det andra var en säng för nu bodde och sov barnen direkt på lergolvet och de tredje var nät för skydd mot myggorna. Att samtidigt se tacksamheten i pappans ögon, som riktade sig även mot mig som inte gjort någonting kändes verkligen hemskt och extremt jobbigt.

Ett annat sådant ögonblick var när en äldre kvinna kom fram och verkligen ville tacka Julie för hennes arbete och hon berättade sin historia. Hennes son som kan ha varit i yngre tonåren hade tidigare gått och plockat majskorn från marken för att samla mat och pengar till familjen och de hade inte ägt någonting. Nu uttryckte de sin tacksamhet över att de hade fått hjälp av Child Africa. Pojken fanns nu i Child Africas program, precis som hans lilla syster och de hade även fått hjälp med ett ställe att bo. Att verkligen se vad detta hade inneburit för dem och vilken tacksamhet de kände gentemot Julie har jag inte sett tidigare.

Under arrangemanget bjöd de på mat och det blev också en sådan, för mig märklig situation – här är dessa människor som nästan inte äger någonting och så har de lagat sin bästa mat till oss med kött kokt i bananblad tillsammans med matoke (matbanan). Det var verkligen en fantastisk måltid som hade platsat på vilken svensk restaurang som helst. Det väldigt skumma var att sitta där och äta dennna, deras, mat samtidigt som de stod utanför salen och tittade på oss medan vi åt.

En sista sak som jag vill berätta om som var ganska kul var att efter en stund vågade de mindre barnen sig fram till oss och satt vid våra ben och tittade på föreställningen av lokala danser och sånger samtidigt som de var väldigt fascinerade av oss. Flera små väldigt söta flickor och pojkar satt och lekte med håret på mina ben som för dem måste ha varit väldigt märkligt.